Beating track

Det är som att man har glömt någonting och ständigt kommer på vart det är, men sedan glömmer bort det lika snabbt igen. Som att man vet att det är någonting som ligger tätt under huden, redo att hoppa fram och smälla en på käften när man inte är beredd. Så fort man trott att det gått framåt så ser man sig själv i ögonen igen. Det finns där som luften jag andas.

Känns skönt, pjuuuh


One of those nights

Ja vart ska man börja. Bloggen tappade gnistan. Den hade haft som ett litet glitter runt sig tidigare, nåt man åtrår och dras till. Det var som en liten kärlek för mig, att skriva, berätta, ge, av mig. Men sen då, sen hände livet. Sen hände vuxenlivet. Heltidsjobb. Sena kvällar. Hetsiga mornar. Sen hände samtid med pojke. Man. Min. Och jag tappade lugna stunder framför datorn. Datorn blev ett lönlöst tidsfördriv som gav mig noll.
Att göra tar dig framåt. Datorn tog mig ingenstans. Bloggen blev tråkig, ja löjlig. Meningslös. Glömd.
Nu glittrar det plötsligt igen. Glöden kom tillbaka. Fingrar som spritter i skrivlust. Ut med känslorna, ut med orden. När allt blir lite sådär konstigt. När man tappar greppet. När det är så obotligt skönt att skriva ner, skriva upp, rensa och få ur sig. Meningsfullt skitsnack. Som hjälper mig framåt.

I tried to be perfect, but nothing was worth it, I don't believe it makes me real - Sum41

Pieces. Det var bland de första låtar jag lärde mig på gitarr. Clara lärde mig. En helt ny värld öppnades när hon som 13-åring håvade in mig i punkrocken. Och allt vi hade var passion. Jag lyssnade, jag sjöng, jag var tonårs-deprimerad. Det fanns tjejer runt omkring mig som skar sig, alla mådde dåligt, under ytan. För uppmärksamhet eller inte, det är fortfarande ett mysterium. Men det kändes inte så konstigt. Är inte det sjukt. En trettonåring med sådana tankar? I vilket fall kändes det så jävla mycket som jag, just den låten, säkert var det detsamma för en miljon andra tonårstjejer. Vilket iof inte spelade någon roll, dom sjöng ju om mig, så var det bara. Och det är lustigt, trots att jag lämnat tonåren, jojo, här är jag, renodlad 20pangare, så ser jag fortfarande mig själv i det där. Jag hittar det jag hittade då, i min tillvaro, nu. It never get's easy - I guess I knew that all along. True jävla story. Okej. 
 
Och så lite ord, känslan, nu
 
För att den där känslan legat och grott sen barnsben, såklart med undantag. Men att få en spark i magen. Att springas över av en skenande flock buffalos i lejonkungen. Att ställa sig med öppna armar, för att tillåta skott i öppet mål. Där, där där det gör ont. Det är där det träffar. Som en blixt från klar himmel, men inte riktigt ändå. För du vet ju. Det har ju hänt förut. Men ändå, precis som alla gånger förr, hade du hoppats, att det ändrat sig.
 
 
Ps. Syster - du hämtade tillbaks mig till sanity. Love. 

En oväntad vänskap - SJUKT BRA FILM!

Måste ba dra ett lite spontant filmtips!
 
Såg världens bästa film förra veckan med min Nannis. Filmen är en drama/komedi på franska som heter En oväntad vänskap. Den är så fruktansvärt skickligt filmad och berättad med oerhört seriösa bitar från livet som man lätt kan känna igen sig i, men som man trots svårigheter hittar skratt i. Driss (Omar Sy) är totalt skamlös och klockren i sin roll där hans enkla vardag krockar med en helt ny dimension av verklighet. Och Philippe (Francois Cluzet) gör ett otroligt bra jobb med att visa känslor och uttryck endast med ansiktet i sin totalt livlösa kropp, där Driss blir hans händer och fötter. Jag tycker själv filmtiteln låter småfånig och kliché men åh vad jag blev överbevisad. Såg att det stod någonstans att "ska du se en film i höst så är det denna", vilket jag tycker stämmer till hundra procent. Fängslad till tusen! 
 
 
 

Härifrån till månen


true story





Sjävkänsla


Pick yourself up, you've got this

Tar flykten till orden när det inte riktigt finns någon annan väg. Letar ur år av vokabulär. Hittar fraser, meningar, värden som jag haft eller som jag lärt mig. Som jag tagit till mig, och sparat. Plockar fram. Letar. Sorterar. Vad är rätt nu? Vad som definierar oss är inte våra misstag utan hur vi reser oss från dom. Det är i alla fall, vad jag har lärt mig. Det är inte vad jag gör, det är hur jag hanterar det. Let go, let live.

Små fragment av kärlek

I ett rus av lite allt möjligt. Sömnbrist, kärlek, förvirring, sorg. Blandat. Men älskar. Inser. Det är viktigt att man säger sådant, innan det är för sent. För när det är slut, då är det slut. U have to realize. Känner hjärtat inombords. Det är vad kärlek innebär, att man känner den. Att den finns där. Verklig. På riktigt. Äkta. Till trots av livets överraskningar. The greatest thing you'll ever learn is how to be loved and love in return.






When u find someone that means that much to u, givin' ur all is easy to do


Nu ska jag iväg på fredagsmys med soffis








Hoppas ni får en fin fredag!

Ibland finns inget bättre än att krypa ner i sin egen säng


Don't know what's stopping me now (fiktiva känslor)

Ligger, sitter, står, går en sväng. Försöker hitta lugnet, stilla ner, andas ut djupa andetag. För det är vad man behöver. När man står så, mitt uppi allt. Allt det där som gröper hål i själen och etsar sig fast i halsen som en hosta efter en jobbig förkylning. Tittar runt. Väntar. Om än någonsin så rastlös som nu. Höger, vänster. Vart att gå härnäst? Paniken rullar upp till ögonen. Magen kniper sig, nu jävlar kommer dom. Det som hållts på halster, nu går det fan inte längre. Och som krokodiltårar rullar de ner för kinderna. Ångesten är här. Den har krypit hit. Igen. In under det självaste skinnet. Jävla skit. HELVETTE. Det var ju bestämt, att den inte skulle få komma tillbaka. Gör om, gör rätt sa vi ju! Hela kroppen som en jävla istapp. Tittar runt - ingen är där, inte en enda liten människa eller varelse. Tar ett djupt andetag och släpper all kontroll, andas ut varenda milliliter luft som finns i lungorna. Som ett kapat plan som kraschar mot marken. Ligger på golvet, i en hög. Hur hamnade jag här? Det spelar ingen roll. Ge inte upp, samla dig. Gråt, tillåt att gråta, en dag, kanske två, men sen jävlar reser du dig. För vart du ska, är till himlen.



Sunday, bloody sunday

När man har tusen saker att säga men inte ett ord att skriva

Man ska inte va uppe på natten

Tiden på dygnet man är mest fundersam. Eller jag i alla fall. Min tid. När jag funderar, är på natten. Det är då man blir sådär otroligt filosofisk och poetisk och inser sanningar och gräver hål. Hittar fel. Fattar beslut. Vecklar ut ledtrådar, finner samband. Hittar rätt, hittar fel.
Omge dig inte med dåliga människor. Du har makten. Ingen annan.
Ankan hälsar

Let go, let live

Har just suttit och tittat på ett asnitt av Desperate Housewives. Det handlar om död och förtvivlan som följer den. Tårarna rann som på ett litet barn. Hejdlöst. Det är så sjukt hur det är möjligt att gå vidare från en sådan förlust. Att aldrig mer kunna prata med någon som varit en självklarhet i ditt liv. Jag känner hur det bara bränner bakom ögonen. För det är jävligt känsligt. Hur man kan gå vidare trots att saker inte är som de borde vara. Att fira jul med hela familjen men kroppen bara skriker att det är något, någon, som saknas. Att le igen, efter att man har släppt alla hämningar och låtit känslorna forsa ut. Att acceptera att saker och ting inte är som de borde vara. Det är sjukt. Att människan klarar av det. Att vi accepterar, går vidare. Ler igen, efter att det värsta som kunde hända faktiskt hände. Livet är inte rättvist.

Lite tankar om videon jag postade nyss.

Det är ju ett faktum att det händer hemska saker i världen. Att medan jag lever väl med mina tusen galgar prydda med kläder är det någon på andra sidan om jorden som knappt har det som hänger på deras axlar. Som inte äger något, som blir berövade sin frihet, sin uppväxt och sitt liv. Sjuka klasskillnader som vi tillåter. Eller i alla fall många av oss tillåter. Därav blir jag så innerligt imponerad av människor som den här killen som har jobbat med detta och tagit fram videon som sprids över internet. Och jag blir imponerad av de stora namnen i vår värld som också sprider videon. Och så blir jag så imponerad över att människor faktiskt bryr sig tillräckligt mycket för att göra något åt saken.

Det är så lätt att en händelse eller en verklighet spelas upp rakt framför dina ögon. Det är så lätt att vi ser, vi får liite dåligt samvete och bryr oss lite. Sen skiter vi i det. Det är så otroligt lätt! Därför tycker jag att den här videon är helt fantastisk, för den uppmanar oss att inte känna dåligt samvete, att inte backa från våra känslor och åsikter. Filmen ger mig en känsla av att det gör ingenting om jag inte åker till uganda och bygger en skola, för jag kan rädda liv genom att göra mina vänner och folk i min närhet medvetna om Kony.
.
Att det sedan finns spekulationer om huruvida pengarna som skänks går till rätt sak. Klart det spelar roll, men samtidigt använder jag hellre min röst och gör folk medvetna om Kony2012, än lutar mig tillbaka och låter sanden rinna ur mina händer.
.
Vad tyckte du om filmen, har du någon åsikt?

Mina bäst spenderade 30 minuter idag

Nu tycker jag att alla som klickar in här och ser det här inlägget ska se den här videon. Jag hittade den på Dessies blogg och precis som hon skrev så blev det helt klart mina bäst spenderade 30 minuter idag!
Spread the word.

Word


Tidigare inlägg
RSS 2.0