I tried to be perfect, but nothing was worth it, I don't believe it makes me real - Sum41
Pieces. Det var bland de första låtar jag lärde mig på gitarr. Clara lärde mig. En helt ny värld öppnades när hon som 13-åring håvade in mig i punkrocken. Och allt vi hade var passion. Jag lyssnade, jag sjöng, jag var tonårs-deprimerad. Det fanns tjejer runt omkring mig som skar sig, alla mådde dåligt, under ytan. För uppmärksamhet eller inte, det är fortfarande ett mysterium. Men det kändes inte så konstigt. Är inte det sjukt. En trettonåring med sådana tankar? I vilket fall kändes det så jävla mycket som jag, just den låten, säkert var det detsamma för en miljon andra tonårstjejer. Vilket iof inte spelade någon roll, dom sjöng ju om mig, så var det bara. Och det är lustigt, trots att jag lämnat tonåren, jojo, här är jag, renodlad 20pangare, så ser jag fortfarande mig själv i det där. Jag hittar det jag hittade då, i min tillvaro, nu. It never get's easy - I guess I knew that all along. True jävla story. Okej.
Och så lite ord, känslan, nu
För att den där känslan legat och grott sen barnsben, såklart med undantag. Men att få en spark i magen. Att springas över av en skenande flock buffalos i lejonkungen. Att ställa sig med öppna armar, för att tillåta skott i öppet mål. Där, där där det gör ont. Det är där det träffar. Som en blixt från klar himmel, men inte riktigt ändå. För du vet ju. Det har ju hänt förut. Men ändå, precis som alla gånger förr, hade du hoppats, att det ändrat sig.
Ps. Syster - du hämtade tillbaks mig till sanity. Love.
Kommentarer
Trackback
