mgustafsons

Ligger, sitter, står, går en sväng. Försöker hitta lugnet, stilla ner, andas ut djupa andetag. För det är vad man behöver. När man står så, mitt uppi allt. Allt det där som gröper hål i själen och etsar sig fast i halsen som en hosta efter en jobbig förkylning. Tittar runt. Väntar. Om än någonsin så rastlös som nu. Höger, vänster. Vart att gå härnäst? Paniken rullar upp till ögonen. Magen kniper sig, nu jävlar kommer dom. Det som hållts på halster, nu går det fan inte längre. Och som krokodiltårar rullar de ner för kinderna. Ångesten är här. Den har krypit hit. Igen. In under det självaste skinnet. Jävla skit. HELVETTE. Det var ju bestämt, att den inte skulle få komma tillbaka. Gör om, gör rätt sa vi ju! Hela kroppen som en jävla istapp. Tittar runt - ingen är där, inte en enda liten människa eller varelse. Tar ett djupt andetag och släpper all kontroll, andas ut varenda milliliter luft som finns i lungorna. Som ett kapat plan som kraschar mot marken. Ligger på golvet, i en hög. Hur hamnade jag här? Det spelar ingen roll. Ge inte upp, samla dig. Gråt, tillåt att gråta, en dag, kanske två, men sen jävlar reser du dig. För vart du ska, är till himlen.