mgustafsons

Det är som Snook sjunger, mina problem är små men känns endå. Att lägga korten på bordet, berätta, andas ut - skulle vara så lätt. Men endå är det sådär att man själv måste ha tid, måste smälta. Egentligen hatar jag när folk skriver såhär - säger allt men ingenting. Men det är bara så snett allting. För att jag inte vet. För att jag farar för utgången av situationen, vad som händer sen. Behöver en trygg röst som säger till mig på ett sätt, så att jag vet, så att jag förstår att det inte är någon fara den här gången heller. Att det kommer bli bra den här gången med. Fick i alla fall en kram och ett "det blir säkert bra". Antar att man måste höra det tusen gånger innan det bankats in. Innan man fattar. Innan man inser. Vi vandrar iväg, utan att vidröra mark.