mgustafsons

Det är lustigt hur saker utvecklar sig. Hur man kommer till att lita på en annan människa. Man formar sig en bild av någon och skapar en trygghet sinsemellan. Vissa personer kommer en närmre och ser in på djupet hos dig, de finns där i dom rätta ögonblicken. Andra personer är mer en ytlig bekantskap, någon som är rolig att shoppa eller festa med. Någon som får dig att skratta. Den ultimata vännen för mig är den som man känner sig bekväm med i alla lägen, den som man vet att man kan bråka med men sedan bli sams med igen. Den där personen som man tycker det är värt att kämpa för, fast man inte behöver kämpa för. Det är riktig vänskap för mig.

För det finns så många som sviker. Det finns så många som säger saker bakom din rygg, som inte har mod nog att säga vad det tycker till ditt ansikte, så att dina öron hör det från honom/henne. Ett svek för mig är inte någon som stör sig på dig, det är inte en dålig vän, eller en vänskap som är dåligt behandlad. Det är snarare en bristande vänskap när saker sägs bakom stängda dörrar som ni inte är på samma sida om. Vissa personer förstår man inte varför de går bakom ens rygg. Man trodde att man visste. Man trodde att man stod på samma sida om den där förbannade dörren. Men människan är inte perfekt. Människan gör fel och sviker. Därför ska man hålla hårt i dem som visar att de inte vill göra fel. Även om man gör fel är man för mig mer äkta om man inser sitt misstag än om man glömmer/ignorerar alla misstag. Är det någon man klickar perfekt med och aldrig bråkar med - so be it - fan vad underbart! Men verkligheten ser i de allra flesta fall tyvärr inte ut så.