mgustafsons

Har tänkt på det där med vänner. Ibland känns det som att man fått lära sig den hårda vägen, att alla inte finns där when it comes down to it. Att inte alla har det där som gör en lugn och trygg. Vilken otrolig skillnad det är på "Hej gumman, hur mår du?" och "fyfan älskling, jag vet att det känns skit". Ingen annan kanske tänker så. Men för mig är det sjukt stor skillnad. Den som frågar, och den som vet. Den som vet är den som gör mig trygg. Sen såklart handlar ju frågan om att man bryr sig och vill veta, höra att man är okej. Men endå. Den som redan vet, den som förstår. Inte förstår situationen kanske, men förstår hur djupt ner i helvettet man har hamnat. Den personen är så värdefull. För för den personen behöver man inte förklara, man behöver inte prata, för båda vet, och man kan bara andas ut.