Kärleken till fotboll
Åh vad jag det bara börjar spritta i kroppen efter att göra någon aktivitet på fritiden. Jag skulle verkligen älska att börja dansa igen, det var många år sen jag gjorde det. Men man mår så jävla bra av det så är verkligen sugen på att falla tillbaka!
Det känns också som att nu vill jag tillbaka till fotbollen, men jag saknar den där grymma känslan man hade förr, när vi var som allra tightast som lag. Jag mådde så himla bra när jag spelade fotboll, det var inte bara spelet utan kanske till och med mer gemenskapen som var bäst. Problemet är att när alla växer upp så vill de nya saker.. Tycker det är skit trist, hade fortfarande varit 100% engagerad om bara alla underbaringar fanns kvar. Men det är inte samma sak längre. Vi håller på att växa upp, snart finns inget flickor92, snart är det bara damlaget.
Tiden går så snabbt. Det är nästan så att det gör lite ont i hjärtat. Minns när jag gick i femman och några tjejer i klassen bestämde sig för att vi skulle börja spela fotboll. Det var där det började, från en egen vilja. Och nu är jag här, SJU jävla år senare och spelar knappt längre? Jag fattar inte riktigt hur det gick till.
Förr var det rutin att gå på en träning, nu känns det halvjobbigt. Är det då värt det om man inte älskar det man tar sig för? Jag vet fan inte. Jag älskar trots allt att spela fotboll. Och jag vet hur sjukt lycklig jag är när man verkligen känner att man kämpar och lyckas tillsammans i laget. GOD I MISS IT!
I helgen träffade jag två kvinnor på mässan som pratade med oss om hur viktigt det är att ta vara på sitt liv. Och jag känner att det är verkligen så! Man måste göra något som man älskar och är hängiven till, annars kastar man bara bort sin tid. Att spendera livet med att nöja sig och tänka "det kunde varit värre", det är inte att leva.
Det känns också som att nu vill jag tillbaka till fotbollen, men jag saknar den där grymma känslan man hade förr, när vi var som allra tightast som lag. Jag mådde så himla bra när jag spelade fotboll, det var inte bara spelet utan kanske till och med mer gemenskapen som var bäst. Problemet är att när alla växer upp så vill de nya saker.. Tycker det är skit trist, hade fortfarande varit 100% engagerad om bara alla underbaringar fanns kvar. Men det är inte samma sak längre. Vi håller på att växa upp, snart finns inget flickor92, snart är det bara damlaget.
Tiden går så snabbt. Det är nästan så att det gör lite ont i hjärtat. Minns när jag gick i femman och några tjejer i klassen bestämde sig för att vi skulle börja spela fotboll. Det var där det började, från en egen vilja. Och nu är jag här, SJU jävla år senare och spelar knappt längre? Jag fattar inte riktigt hur det gick till.
Förr var det rutin att gå på en träning, nu känns det halvjobbigt. Är det då värt det om man inte älskar det man tar sig för? Jag vet fan inte. Jag älskar trots allt att spela fotboll. Och jag vet hur sjukt lycklig jag är när man verkligen känner att man kämpar och lyckas tillsammans i laget. GOD I MISS IT!
I helgen träffade jag två kvinnor på mässan som pratade med oss om hur viktigt det är att ta vara på sitt liv. Och jag känner att det är verkligen så! Man måste göra något som man älskar och är hängiven till, annars kastar man bara bort sin tid. Att spendera livet med att nöja sig och tänka "det kunde varit värre", det är inte att leva.
Tack för några av de bästa stunderna i mitt liv, ni är bäst tjejer! <3
(Med det menar jag alla som kommit och gått under åren.)
Kommentarer
Trackback
