Ärlighet vs. vita lögner
När pappa aldeles nyss slängde iväg kommentaren "Du ser mager ut", till mig så fick det mig att tänka på ärlighet. Vilken grad är det egentligen man uppskattar? Den där kommentaren behöver ju till exempel inte vara negativ. Den är bara brutalt ärlig. Men hade den varit riktad till någon annan än mig så kanske den hade tagits som negativt.
Personligen är jag bara glad över att få höra en sådan sak, eftersom att jag sedan jag var liten haft, inte riktiga problem, men lite jobbigt bara med vad jag äter. Det har varit så mycket godis, chips och läsk mellan varven att jag sett ut lite hur som helst. Därför är det skönt för mig at få en minder bild av mig själv, att inte se på mig som att jag vore tjock. Det var i mitt förflutna och jag vet att jag inte är det idag, men spåren sitter i.
Men skit samma, det jag tänkte på är att jag tror att jag själv skulle må allra bäst av ärlighet i längden, hur elakt ärlig någon annan än var. För det är så jävla mycket bättre att lära sig leva med sig själv än att låtsas att vara någon man inte är. Och när man märker av de där förbannade vita lögnerna som man vet inte är sanna, hur mycket uppskattar man dem då? Inte ett skit.
Det som i och för sig kan vara något att tänka på är om man har en känslig kompis eller så, så kan en vit lögn någon gång ibland inte skada, men man kan ju sträva mot ärligheten. I slutänden är det det bästa för oss alla.
Ärlighet varar längst.
