Att inte nå fram när det är det enda man önskar var möjligt
Det var länge sen jag skrev om känslor. Om förtvivlan, om den där känslan när hela magen är på väg ut. Hjärtat bankar som på en liten kanin och tankarna är omöjliga att hindra. För shit vad jag har känt mellan varven. Jag har skrikit och gråtit och sparkat mig loss. Klöst, rivit och slitit i mitt egna hjärta för att få det att sluta känna. Men känslor kan man aldrig ändra på. Har jag fått lära mig. Man kan ändra uppfattning och man kan tänka lite puckat ibland. Men känslor är alltid sanna. Man kan aldrig ljuga genom känslor. Kanske utanpå, men inte inuti.
Däremot finns det fortfarande saker som får mig att vilja stampa och banka och gråta och slita. Gå genom jorden och dö och aldrig finnas. Det mesta har en framtid, det mesta kommer man igenom. Vissa saker går inte att lösa, men då släpper man taget - lär sig av det - går vidare. Men hur tusan gör man när man inte fått clousure då? När man inte fattar vad man har för relation, om man är vänner eller inte vänner. Om man har en connection eller inte. Hur gör man då? För man vill inte verka dum, men vill ändå ha detta i sitt liv.
Hur vet man när enough is enough gentemot när man bara måste hålla sig kvar en liten liten stund till och hålla ut?
Kommentarer
Trackback
