Det är som att något brister i mig varje gång jag blir påmind. Som att alla barriärer man lyckats bygga upp igen rasar brutalt. Det är så jävla orättvist. Att jag inte får träffa dig. Att du inte får vara här med oss, leva och andas. Jag saknar dig.

"Du vet i våra hjärtan där finns du alltid kvar."

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

RSS 2.0