mgustafsons

Har just suttit och tittat på ett asnitt av Desperate Housewives. Det handlar om död och förtvivlan som följer den. Tårarna rann som på ett litet barn. Hejdlöst. Det är så sjukt hur det är möjligt att gå vidare från en sådan förlust. Att aldrig mer kunna prata med någon som varit en självklarhet i ditt liv. Jag känner hur det bara bränner bakom ögonen. För det är jävligt känsligt. Hur man kan gå vidare trots att saker inte är som de borde vara. Att fira jul med hela familjen men kroppen bara skriker att det är något, någon, som saknas. Att le igen, efter att man har släppt alla hämningar och låtit känslorna forsa ut. Att acceptera att saker och ting inte är som de borde vara. Det är sjukt. Att människan klarar av det. Att vi accepterar, går vidare. Ler igen, efter att det värsta som kunde hända faktiskt hände. Livet är inte rättvist.