Kämpar
Små saker som får ta för mycket plats. Det dumma fula som trycker bort allt det bra. Det dumma äckliga motbjudande som får positivt att blekna. En irritation som skapas ur en annan. Ett steg tillbaka efter kampen om att inte lägga energi på sånt. Faller lite, känner hur det stramar i magen. Den vänds, knyts åt. Vill bli hållen, kramad, pussad på pannan, få höra att allt kommer bli bra, det finns ingenting att oroa sig för. Livet löser sig. "Du har ju mig". Hårt hållen, som att det aldrig släpper, som att det alltid kommer finnas där. Det är ett fint ord. Alltid. Tryggt. Nära. Hemma. Jag vill föralltid. Inte missa en sekund. Hålla hårt. Åh, vad jag vill känna den närheten. Det fina.
Kommentarer
Trackback
