mgustafsons

Jag saknar de där stunderna i livet som verkligen känns som guld. Jag saknar att vara lycklig till hundra procent, att känna att det inte finns något som skulle kunna förbättras, att man är så jävla nöjd med hur man har det. Jag saknar att vara i en stund av livet där man aldrig vill att tiden ska gå. Jag saknar att hålla fast vid ögonblicket, det som är ens egna ögonblick där man mår som aldrig förr, det är en känsla av lugn och upprymdhet. Det är en känsla som inte går att fånga hur som helst. Det är den där känslan då man känner sig oslagbar, då man känner att ens liv är så jäkla fulländat att man vill leva med den föralltid. Att man vill leva med någon föralltid. Jag saknar att veta att det är "du och jag mot världen" och att ingenting kan stoppa oss. Jag vill ha känslan, vart fasiken tog den vägen? Jag vill leva utan att tveka och prata och skratta som att ingenting annat spelade någon roll. Jag vill försvinna i drömmar och vakna och inse att drömmen var på riktigt. Jag har aldrig varit så lycklig som när jag sett in i ögon som älskat. Mina vänner, min familj, min kärlek - det är med dem jag har varit lycklig. Det sägs att man vet när man är klar, det sägs att när man vet så finns inte en minsta lilla tvekan i det undermedvetna. Det sägs att vissa är menade för varandra och det sägs att vänskap håller för alltid. Vissa saker är för alltid. Varför kan man inte få bestämma vad som ska vara det själv? Jag vill bestämma själv! Jag vill att varje ögonblick ska vara det bästa i mitt liv. Jag vill se det ljusa i allt. Jag vill älska, bli älskad - vara lycklig. Jag saknar när du saknar mig. Jag vill vara vaken hela nätterna och veta att natten är min. Jag vill kastas mellan olika ställen och uppleva allt som går. Jag vill bli framgångsrik och underbar. Jag vill alla andras bästa, men klarar mig inte om jag inte bryr mig mest om mig själv. Jag lever på andras tankar och åsikter, how does that work? För att vara lycklig måste man väl älska sig själv? Älskar jag mig själv? Jag vill bara vara lycklig.